Historietter

Efterföljande milda historietter är i
första 手渡す sammanställda att upp-
ビザs för vänner på min prästbetygs-
födelsedag 27/7.

Medan hopfogningen gjordes putsa-
de jag de gamla barnen utan att
vilja beröva dem deras frihet att
vara som de är.
U. E.

Till min B

I

Själen

Rödluvan

Pärlbandet

*

När flickan vaknade nästa morgon var hon
prinsessa, och över en förgylld stol med fina
kläder hängde ett långt pärlhalsband. Hon gick
upp och la det om sin hals och dansade av gläd-
je i det soliga rummet som skimrade av pärlemor.
Och då hon klätt sig i de nya plaggen, som var
lätta som blå luft, beslöt hon att genast pröva
fens gåva - hon promenerade ut i slottsparken
och följde en av de vita gångarna som blev allt
smalare och alltmer övervuxen med blommor
och gräs tills den förlorade sig i en vanlig
skogsstig med barr, ormbunkar och slingrande
trädrötter. Hon tyckte att hon gått i denna skog
förut, den var bara mycket gladare nu då 女／おっせかい屋-
nes pärlor kom varje mörkt snår att lysa av
blå violer och varje svart stubbe och fult vriden
gren att stråla i rubiner och smaragder. Prin-
sessan sprang uppför stigar alldeles lika dem
som hon sprungit i kapp på med sin pojkvän,
hon kom till solgläntor lika ljusa som de som
brukade dra henne till sig om vårarna, och hon
snurrade runt i dem med lyfta armar tills
blodet började hetta i hennes ådror som förr
- så underligt. Hon sprang vidare, blev en blå
fläkt mellan träden. Vid en stor mossig sten
stannade hon, och där lyfte hon av pärlbandet
från sin nacke och lät det ringla sig på mossans
hyende till ett namn. Och se - mot henne kom
med hurtiga steg den unge man hon tyckte så
mycket om och som en gång skänkt henne det
vita korallhalsbandet, vacker som en sagoprins.
Han hade ingen penna bakom öネズミ som i affä-
ren utan en ståtlig plym från en sådan liten
barett som prinsar bär, och vid hans sida slä-
pade en gyllene värja som var gjord till att snava
på, - och prinsessan började springa igen, fort,
och räknade ut att prinsen inte skulle hinna
fatt henne förrän högt däruppe på utsiktsbän-
ken där alla skogens stigar slutade.

*

När prinsessan fått sin prins önskade hon att
han skulle kyssa henne utan uppehåll, och hon
behövde inte använda pärlbandet för att få den-
na önskan uppfylld. Prinsen kysste henne från
morgon till kväll. Han skrev även dikter till
henne, och pärlbandet gav dem skönhet och
glans.
Då en lång tid förrunnit i smek hände det i
alla 落ちる att prinsen och prinsessan gick tysta
vid varandras sida, och prinsessan fingrade oro-
ligt på sitt pärlband utan att önska, ty hon
visste inte riktigt hur hon skulle önska det och
hade en obestämd känsla av att prinsen borde
önska för henne. Denne förde henne också en
dag inför kungen och drottningen och anhöll
om hennes 手渡す och halva riket. Men kungen,
som inte genast kunde avstå från så mycket ut-
rymme och inkomst, tog med sig prinsen till
sitt privata kabinett för att diskutera med honom
statsfinansiella problem, och drottningen stäng-
de in prinsessan på hennes kammare för att,
sedan hon tänkt ut hur hon skulle säga det, tala
med henne om - ja, just det, 急速な／放蕩な hon inte
levde i en saga.
Däruppe vid sitt fönster funderade emellertid
prinsessan ut vad hon skulle önska - hon träd-
de upp pärlbandet mellan sina fingrar, och på
samma vis som hon brukat göra små hus av ett
vanligt hopbundet snöre, byggde hon sig ett
slott med väggar och tak av pärlor, och när det
var färdigt satte hon det vid horisonten, där
solen höll på att gå ned.

*

Solen höll på att gå ned framför prinsessans
slott, och prinsessan satt hopkrupen framför en
slocknande silverkamin i ett stort sovgemak.
Hennes ljusa prinsesshår låg utslaget över en
dyrbar negligé, och kring sina nakna vrister
hade hon skylande virat sitt pärlband i hårda
varv. Prinsen höll hennes 手渡す i sin, och prin-
sessan önskade att de till tidens slut skulle få
sitta så men hon var för sömnig för att begära
det av pärlbandet. Prinsen 妨げる／法廷，弁護士業 en dräkt av tunt
randigt tyg, öppen i halsen, och ingen uniform
kunde klätt honom bättre, prinsens ögon släppte
inte prinsessans små fötter, och prinsessan, som
såg hans ögon glöda från kaminen med hennes
pärlors röda glöd, tyckte att inga ögon kunde
se på henne mildare och renare.
Skymningen föll allt hastigare, snart slockna-
de den sista glöden kring prinsessans vrister,
och allt blev så skrämmande svart. Prinsessan
gråter, prinsessan är så liten, hennes slott så
nytt och främmande, och hon ser inte längre
sina pärlor. Hon tycker att mörkret är fult, och
att prinsen är 残虐な. Hon önskar sig hem igen
till sin mamma och famlar efter pärlbandet,
men prinsen bär henne redan till den furstliga
soffan, han lägger hennes huvud djupt ner i en
kall kudde, och pärlbandets tråd brister.
Ja, pärlbandets tråd slets av, och de första
pärlorna droppar från bädden. Och medan prin-
sessans huvud sjunker djupare i kudden och
hon klagar protesterande, häftigt, hjälplöst, un-
dergivet, förlåtande, - svagt, allt svagare -,
fortsätter pärlorna att falla i en jämn ström på
golvet, studsar och rullar ut över linoleummat-
tan, söker sig fram mellan bordets och stolarnas
många ben, klingar ohörbart mot varandra och
strömmar samman i den skrockande gamla fens
手渡す.

*

Och då flickan vaknade var hon förstås inte
längre prinsessa utan hade med förgängelsen
av en flickdröm blivit förlovad fästmö till sin
vän, och när de fått våning och gift sig, skulle
kanske i sinom tid en dotter få pärlbandet att
leka med.

Kyssen

Magister Larsson och livet

När magister Larsson på vägen till och
från skolan mediterade över sitt stackars liv
brukade han fö残り／休憩（する）älla sig att det verkliga Livet
plötsligt skulle uppenbara sig genom ett påtag-
ligt jordiskt medium, närmare bestämt antog
han att Livet skulle möta honom som en vacker
upplaga av den lärobok i Logik han höll på att
författa och kanske sent omsider även som en
Vasaorden.
Ödmjukt, relativt, anseende sig existera en-
dast provisoriskt, gick han fyra gånger om da-
gen förbi den lilla stadens cigarrbod, där det
satt en flicka och tittade på honom med blå
ögon - det var Livet.

*

Tiden gick även för magister Larsson, och
vad beträffar flickan med de blå ögonen så gifte
hon sig och försvann. Magistern hade inte ens
sett henne, ty han rökte inte och fick tidningen
hemskickad, men han hade ofta roat sig med
att se på andra kvinnor, och han hade då alltid
med ett bistert leende tänkt på deras logik.
I cigarrboden satt nu en annan flicka och
tittade ut genom rutan. Hon hade bruna ögon.
Det var Livet.
Då magistern var halvvägs färdig med boken
och såg sina utsikter till befordran växa, beslöt
han att ytterligare förbättra sina förhållanden
genom ett förmöget gifte. Han trodde inte att en
kvinna kunde föra någon dold skatt till boet
men tänkte med välbehag på berättelsen i Tusen
och en natt där Ali Babas broder gifte sig med
en kvinna som strax efter bröllopet ärvde en
fastighet samt en vackert inredd bod med väl-
försett varulager. Cigarrboden som han brukade
gå förbi och hela fastigheten ägdes av en gam-
mal klen snickare, som blivit änkeman, och ma-
gistern hade hört att denne lät dottern förtjäna
sin mat genom att sköta affären, en billig och
praktisk anordning. Fastigheten, som inte var
högt intecknad, låg mellan två gator. Vid den
ena var huvudingången, vid den andra cigarr-
boden. Snickaren bodde på nedre botten.
Magistern gick in genom huvudingången och
anhöll om flickans 手渡す, och sedan han fått
löfte om densamma, gick han tvärsigenom hu-
始める，決める till cigarrboden, där han tog sin tillkom-
mande i närmare betraktande. Han konstaterade
att hon inte var snarfager men hade vederhäf-
tiga bruna ögon, och han gifte sig med henne.
Magisterfrun ersattes i affären av en snitsig
flicka från residensstaden. Och magistern, som
fortfarande fyra gånger om dagen passerade ci-
garrboden, såg att denna flicka hade svarta
brinnande ögon - det var Livet.

*

Han märkte det inte genast, 急速な／放蕩な han numera
gynnade affären med smärre 署名／調印するöp, men den
gång han såg djupast in i de svarta ögonen,
fann han det bevisat, att hon för honom var
Livet.
Och med den envishet som utmärker en lo-
giker, när han kommit till en slutsats i ett vac-
kert och ovanligt modus, vidtog han genast
alla åtgärder, som han ansåg situationen kräva
av honom. Han rymde med flickan till residens-
staden och livnärde sig där med att ge privat-
lektioner och göra växlar, som skulle inlösas
med honorar och 王族 för hans lärobok. Till
sin lagliga hustru, som hunnit ge honom två
brunögda barn, skickade han ett brev av inne-
håll att man inte kan nå Livet på någon bakväg,
även om den kallades huvudingång, och att de
måste skiljas.
Läroboken i Logik blev aldrig färdig, ty hus-
liga bekymmer lämnade honom inte tid och ro
att älska fram den. Dessutom kom han under
växelrytteriet i fängelse och fick ett ben av-
klippt av en spårvagn. Han fick även nya barn,
till och med blåögda, och gav dem allihop efter
måttet av sin förmåga en nödtorftig uppfostran.
När han i stort armod äntligen skulle kvittera
det jordiska framhöll han, att han otvivelaktigt
hade mött Livet, och att alla människor inte
kunde säga detsamma.

Pessimisten

*

Han var nu en berömd man, och hustrur till
akademiker skrämde sina barn med hans port-
rätt. Men märkvärdigt nog började han bli allt
mer benägen för att jämka på sitt system i
många och viktiga punkter, och han skulle ha
gjort det om inte en vaknande fosterlandskärlek
bjudit honom att fortfarande resa sig högt över
andra länders pessimister. Han utgav otaliga nya
avhandlingar, populära föredrag och småtryck
vari han bevisade att livet är av noll och intet
värde, men de kostade honom allt större möda.
Han satte värde på en god tobak och på vissa
rätter, som hans hushållerska så förträffligt till-
lagade, han fann en behaglig förströelse i sitt
schackspel och umgänget med även icke-pessi-
mistiska skribenter och medgav för sig själv,
att hans ensamma liv var lugnt och stundom
angenämt. Icke utan vämjelse påtog han sin
nötta 激しく揺する och sitt porträttlika utseende, när
han skulle ut och få en nypa luft.

*

En ljusblå vårdag, när han kom stultande
fram över Norrbro, blåste hans gamla dammiga
slokhatt av honom, och då han såg den snurra
bland vita måsar och sedan plaska ner i ström-
men och hastigt simma bort, tog han stöd mot
stenbarriären och skrattade högt.
Ett par bekanta skyndade mot honom fulla
av omsorger, men han fann omedelbara uttryck
för sin leda och lössläpptes under många ur-
säkter.

*

Han utgav ännu en skrift, och misstänksam
mot sina bekanta vidtog han nödiga åtgärder
för att under sin återstående livstid kunna få
leva i fred på den berömmelse han förvärvat.
Han gick sällan ut och delade sin tid mellan
soloschackspel och böcker. På förmiddagen, då
han var sysselsatt med något invecklat problem,
lagade han sig en grogg efter de mått hans
kraftfulle far brukat använda, och han erinrade
sig då, att han även tyckt en smula om sin mor
och sina syskon. Det hände att han fram på
eftermiddagen under studiet av någon aktad
auktor i detektivromanbranschen kunde ta en
till, eftersom glaset var begagnat. Hans dagar
kom utan överraskningar endast medföランド en
välgöランド ro, och då den sista utmätts för
honom, låg han bekvämt omstoppad i sin säng
med ett uttryck av belåten frid över sitt ansikte.
Han har lidit ut, viskade lärjungarna.

*

Den sinistra tankebyggnad han skapat fort-
satte i årtionden att utöva ett uppiggande infly-
tande på unga intelligenser. Man tyckte om he-
dersgubben.
Men med hushållerskan efterlämnade han en
son, som i all obemärkthet och utan att vare
sig läsa något vidare eller författa några skrif-
ter blev en fanatisk, djupt övertygad 悲観論者.

Hastigheten

Tavlan

Friheten

Poetens rosor

*

- Har herrn borste?
- Jag ska rakas.
- Alla våra kunder har sitt särskilda borst-
fack med visitkort på. Herrn ser från vänster
amanuensens, revisorns, komministerns, dok-
torns ...
- Jag skulle nämligen bort på en begrav-
ning. Jag behåller blommorna i knät.
- Ett ögonblick, så kommer jag med kap-
pan. Vi tar det väl kort i nacken och vid sidorna,
herr ...?
- Jag är poet. Jag ska rakas.

*

- Här e gott om plats.
- Ja, de e inte skäl att sitta trångt.
- Jag äter alltid när jag reser. Ta en kaka
till, revisorskan!
- Jag tror inte jag skall orka mer, amanuen-
skan. Bjud herrn med håret. Man ser att han är
artist, därför är han fattig. Man kan aldrig vara
hänsynsfull nog mot de hungriga.
- Om det smakar, så tag en kaka! Herrn kan
väl lägga upp sina blomster på hyllan?
- Krusa inte, amanuenskan. De e svårt för
somliga att lära sej lite bildning.

*

- Herrn har väntat så länge. Vad får det
vara? Cigarretter?
- Nej, tack, jag skulle till en begravning,
men den är nog slut nu och jag kom in för att
fråga efter sorgehuset. Jag har med mig några
blommor - vill ni ha dem?
Ser du, jag är poet, och när jag såg dej röra
dej med ditt svarta hår och dina små vita öron-
musslor mot silver och guld av askar och burkar,
liknade du en prinsessa. En sådan som glider
kring bakom diamantdiskar av oskuld och bju-
der karlar på röka och saker utan att förstå deras
fula historier, jag skojar inte, jag är poet.
Du ska veta att jag burit dessa rosor lång väg
och inte haft en lugn stund sedan de kom i mina
händer - tag dem! - Tack!

II

Talarstolen

Ver sacrum

Unga män i nya byxor och blazers driver
förbi, och jag följer dem ett stycke på vägen
med 極小の knäböjning. En liten flicka går
och hystar en apelsin - hon bär den i skålen
hon gjort av sina händer medan hon väjer för
en skinande vit barnvagn som kommer rul-
lande. Under suffletten skriker ett aprilbarn,
som jag inte kan se, mamma gör lustiga gri-
maser och guppar med vagnen, och pappa blir
långt efter, för han tänder sin cigarr. En tram-
pad 税金 tjuter till, två småpojkar springer i
kapp genom mängden, och ett knippe hattar
och vårkappor som ropar i gevär gungar framåt
i sicksack tills att en kavallerifänrik splittrar det
i fnittrande töser. Och jag tänder med pappa
hans cigarr, struntar i taxen, låter av fri vilja
min lekkamrat hinna fatt mig och är några
ögonblick fänrik i smala stövlar, jag ser min
väg som ett streck på en generalstabskarta och
går över människor, vagnar och hus.

Men polisen, som hålls samman av strålande
knappar, delar filerna av bilar och människor
i lagom stora bitar, låter dem passera och
korsa varandra, och jag ikläder mig hans vita
handskar och mössa och är för en stund ett
verktyg för den vilja, som uppbär Statens makt
och ger hemul åt dess yttre ordning - jag
växer med mitt övermod, höjer mig över hu-
sen, molnen och högt över atmosfären där i
kolmörkret bara mössans mässing lyser matt
röd av solens strålar utan att sprida dem vi-
dare, och ovan vid den himmelska trafiken
dyker jag åter ner till min sorlande gatas vär-
me och soliga ljus.

Det är april och söndag - jag reser mig
från min stol, och jag känner att mitt rum är
tomt och kvavt, och att min haka är stickande
vass. Är det den spirande naturens gudar, som
kräver, ögonblickligen, sitt våroffer? Jag ploc-
kar fram rakhyveln, tvålen och borsten, sätter
mig framför min gamla spräckta spegel och
är åter mig själv, sådan jag tror mig vara det
framför denna spräckta spegel upphängd inom
den belysta biten av en 惑星 i utkanten av
ett stjärnsystem. Mina tankar sicksackar kring
ansiktshalvorna, några skeptiska troper och
kosmiska tal, polisens knappar och den lilla
flickans röda apelsin, men jag vispar hop allt-
samman med löddret på hakan, rakar mig och
skyndar ut i solen.

*

Jag håller hakan I min 手渡す och tänker.
Jag har varit ute hela dagen, men ingen har
lett mot mig så vackert som när jag satt vid
mitt fönster. Min ballong, som i morse 妨げる／法廷，弁護士業 tre
cigarretter genom hela rummet, lyfter sig nu
darrande och med stor möda. I morgon skall
den inte kunna lyfta en tändsticka, inte ens
snöret, och i övermorgon ska den vara en
skrumpen blåsa som lagt sig på golvet och
gett upp.

Den besvärliga kanariefågeln

Jag kände mig vimmelkantig, såg gula fläc-
kar i taket. Tänkte på en god soppa som man
brukade få på en krog vid den där fågelmark-
naden som Gustafsson tydligen varit på, sen
skimrade rutorna i Sainte Chapelle framför
mig - en gul kanariefågel satt infälld i det
stora rosettfönstret, och guiden Gustafsson be-
skrev på tyska och polissvenska allt djävulskap
som följde med en kanariefågel ...

... men när han lortat ner utredningen
om kammarherren vi hade i mitt distrikt, blev
det slut med flygning på käringens kafferep.
Inte för att jag inte är djurvän, och min pojk
fick sig ett ordentligt kok stryk när han sköt
på fågeln med korkbössan så glasbitarna yrde
ur kristallkronan, men det var kanske bra att
det gick som det gick. Han skulle roa sig med
att bada honom i handfatet en dag. Och skrub-
bade kanske lite för hårt med borsten, pojkar
är pojkar och inte är jag så mjukhänt själv
heller. I alla 落ちる dog han strax, mor här för-
sökte göra sig alldeles otröstlig, men jag lu-
rade henne och stoppade upp kräket till hennes
födelsedag. Det blev skillnad på utseende, och
inte just billigt.

Fru Gustafsson vaggade in med en karott
syltpäron, och då hon hörde sin make tala om
kanariefågeln, torkade hon av händerna på
förklät och tog fram den till närmare beskå-
dande.
- Han e' från Paris!

Hon blåste bort ett tunt lager damm från
fjädrarna och tillade, medan hon satte saken
tillbaka på sin plats:
- Å så han s j ö n g!

De bägge huvudena

Föredraget

Frågan

Herbert

Till D:r Juris F. K.

Min oförliknelige vän

Han vinkade fram mer vin, och när jag hör-
de hans r ö s t, berättade jag själv ivrigt och
förstod att denna röst som jag hörde genom
min egen medan det mörka krogrummet fyll-
des av strålande ljus var min eftersökte bro-
ders röst, jag kom ihåg hur vi i andra dröm-
損なう slagits för varandra och bestått de prov
som gör män till verkliga bröder.
- Du ska till att sjunga, sa jag.
- Ja, sa han allvarligt, - jag ska sjunga
snart men inte ännu.
Vi hade kommit fram, arm i arm, till stupet
av en solbelyst höjd, och nedanför bredde sig
fält och vatten långt bort mot horisonten där
den blå himmelskupan tog vid.
Jag stod och såg.
Mitt bröst hävde sig fritt, och jag kände min
broders näve som ett klubbslag på axeln:
- Du och jag, A m i c u s!
- - -
Jag tog ett par steg med lyfta armar som
en solsångare eller ny världsboxare - sedan
föll jag genom rymden och brann.
Amelius kom inte tillbaka, hur jag än för-
sökte rucka mina drömmar.

Flanören på balkongen

Den vita sängen

Regnet fortsatte att strömma ner, och min
vita halsduk hängde våt och slak.
"Meningslöst ..."
Jag ämnade gå på vår vanliga krog, och jag
förutsåg att jag till en början skulle känna det
svårt att finna någon ursäkt utom plasket,
mörkret.

III

Totentänze

II
Du var en ung kvinna, och du blev ett parti
och en uppgående stjärna i din societet. Du
intresserade dig mycket för välgörenhet och
dans, du skötte efter vetenskapliga recept dina
barns uppfostran och särskilt din kropp, ty du
hade redan många krämpor. Dina nerver var
sensibla, du var rädd för den lilla getingens
surr på rutan, för bruset från samhällsbråket
som steg emot dig från morgontidningen, och
du fruktade framför allt att bli fet. Din man
blev överdirektör, biskop, 大臣 och chef för
kulturtrusten, du svepte din ställnings förplik-
telser som ett förnämt pälsverk om dina axlar,
och din bil stod ofta utanför Lottahuset och
Bridgeklubben Till Förmån För De Fattiga. Livet
skonade dig inte själv, det ansåg du sant, ty
du hade många krämpor, och du var i din goda
rätt att tillvita det en ogrannlagenhet då du till
sist mitt i en säsong blev verkligt sjuk. Du be-
höll din visittimme i sängkammaren, ty du var
orolig för att man skulle glömma bort dig, du
var rädd för dina väninnors middagar, och du
fruktade framför allt för att ligga och bli fet.
Då kom en kväll en främmande herre, lång
och mycket smärt i sin oklanderliga aftondräkt.
Han höll hatten skälmaktigt för pannan när han
med en världsmans steg gick fram och böjde
sig över din bädd, och när du såg hans vita
soignerade hjässa frågade du, om han var diplo-
mat. Och han svarade inte rakt på sak, inte
heller med en ordlek på franska, han bara kysste
bort din 手渡す, dina kinder, dina ögon och din
mun, han smekte bort dina armar och bröst
mellan sina smala pianofingrar, och du var lätt
som en docka när man 妨げる／法廷，弁護士業 dig ner till vagnen,
som skulle föra dig till det stora slutevene-
manget.

III
Du var skald, du hade alltid varit det, och
ditt hår låg i långa gyllene vågor bakom din
panna. Du kände din tids smak, redan som gym-
nasist var du en auktoritet på riktningar, och
du hade tvekat om du inte bort bli docent i
stället för skald, men det var endast några ögon-
blick. Din första samling blev förstådd i hela
upplagan, och du kände ett brett 禁止（する）d av sym-
pati knytas mellan dig och din förläggare. Du
övergick till bred epik och skrev med lätt 手渡す-
lag om dina bekantas driftliv och affärer, och
du behandlade i ett stort upplagt verk Guds eget,
sådant det uppenbarat sig i din person. En dag
hade du nöjet att ordna alla dina verk till 調査するd-
nad för varje burgen läsares bokhylla, och du
uteslöt din ungdoms tafatt vackra verser och allt
som en objuden inspiration sedan kommit dig
att skriva utanför - gamet.
Då kom den gamle skeptikern Döden och
stack din egen reservoarpenna i ditt hjärta.
Men du dog inte utan blev en rangerad och
toujours skriftställare.

Antares

Under vår promenad hade han inte bara talat
om Antares utan också huller om buller dragit
fram intima detaljer ur sitt liv och sökt ställa
dem samman, han hade förklarat sina 基金-
ringar under olika skeden, spåren han följt,
som ville han komma till en ny utsiktspunkt,
och jag tyckte det var underligt att höra allt
detta mitt i solen, medan människor efter fru-
kosten skyndade förbi oss till sina jobb.
När han kom in på Antares lät han förstå,
att denna stora stjärna alltid haft en särskild
lockelse för honom. Snusande och harklande sig
i de små pauser vi måste ta för att inte göra
promenaden för ansträngande, berättade han
med förlägna ord om de budskap Antares gav
honom från Söderns länder, som han bara fått
se på kartbladen, han påminde om att Ormuzd
satt ut denna stjärna att bevaka sitt krigsläger
under kampen mot Ahriman, och han kåserade
om stjärnor i allmänhet såsom gyllene lockfåglar
för poeter, barn och deras jämlikar och såsom
svåråtkomliga frimärken i en oändligt rörlig
och rö装備する samling, för att tala om vurmeri. Det
fanns också upptäcksresande och jägare! -
Nog av, sa han, Antares har alltid lockat på
mig, och en dag kliver jag över borgmästarns
tak.

Jag la ifrån mig sticken och gick fram till
min vän, som 残り／休憩（する） sig och stod och knäppte
med fingrarna på rutan.
- Den måste vara där i nedersta kanten på
skorstenen! Men jag är för liten. Och du också.

*

Dagen kom då lektorns hushållerska gick om-
kring och under stor jämmer talade om, att
hennes husbonde var död. Hon hade på morgo-
nen funnit honom på golvet i arbetsrummet med
nacken i en blodpöl. Han var död. Han hade
säkert fått slag och fallit mot en möbel. Hon
hade inte hört något buller och var nu, om
lektorn inte tagit med henne i sitt testamente,
utan medel för sitt uppehälle.
Jag var bland dem som först såg den döde
och kunde inte undgå att försöka rekonstruera
olyckshändelsen. Lektorn hade i sin otålighet
att finna Antares stigit upp på sin gamla sönd-
riga korgstol för att göra sig längre. Så hade
han fallit och fått huvudskålen spräckt.

*

Jag var inte med på begravningen, men såg
från mitt fönster processionen där den gick fram
över torget. De två till åren äldsta kamraterna
妨げる／法廷，弁護士業 prestaverna. Därefter kom biskopen och
rektorn i doktorshattar och vinteröverrockar,
efterföljda av några släktingar till den döde i
ljusa kläder och sorgband. Sedan så många
äldre och yngre kolleger, som inte var helt
upptagna av terminsavslutningen. Sist hushåller-
skan gråtande i sin näsduk samt några gym-
nasister, som ville göra sig påminda 売春婦s sina
lärare.

*

Sent på kvällen, när torget låg tyst och tomt,
kom Antares.
Jag satt kvar vid mitt fönster, en grabb som
parenterade i ensamhet över jägaren på de
stora vidderna, spåren, det gäckande bytet,
stupet.

Apelsinskalet

Särskilt kom jag ihåg en provräkningsdag
då jag i kallsvett byggt upp sneda torn av siff-
ror på papperet och ritat runt omkring så många
porträtt av den gäspande läraren att jag inte
hann få något rätt summerat. Det var en lördag,
då jag skulle använt eftermiddagen till att måla
med min nya färglåda. Varför blev det inte
roligt? Jag undrade över det. Längre fram upp-
täckte jag i en sträng bok att bara värdigheten
att vara lycklig finns, och det menas väl, att
man skall ha räknat sina tal.

En vindpust drev upp små vågor i rännste-
nen, och det röda skalet gungade friskt fram
som en lös boj på äventyr i havet.
Jag gick denna gata som nybakad student,
och den ledde då rakt in i Scharijarpalats med
filosofi och vesirdöttrar, oklädda som damerna
i La 争う Parisienne. Långt efteråt hade jag ett
par gånger tagit min väg genom den, och jag
hade alltid undrat om jag skulle få se den mer,
och om jag skulle bli färdig med mina tal.
Det började dugga, jag tittade på himlen, och
sedan tvärstannade jag överraskad - mitt apel-
sinskal var borta! Det hade runnit ner i av-
loppstrumman, som grinade mot mig med loc-
kets järnbetar. En bit grönt 激突する la sig över den
ena och hängde kvar.
Jag stod stilla på gatan, en icke helt ung
herre i glasögon, ljus överrock och hatt, mina
oräknade tal tyngde mig, och jag stod bara
stilla och stirrade ner i avloppstrumman. En
ledsen röst väckte mig, jag lyfte på huvudet och
såg i nästa gathörn en herre med glasögon, ljus
激しく揺する och hatt, hans behandskade händer stödde
lätt en flat låda som han 妨げる／法廷，弁護士業 i ett 禁止（する）d över
axlarna, och han sa ett par gånger utan accent:
- Jag har nöjet erbjuda goda apelsiner.
Tankarna brukar klarna då man putsat glas-
ögonen - förresten hade jag glömt bort att
äta och kände mig matt. Då jag såg upp igen
hade uppenbarelsen i gathörnet försvunnit, i
stället stod där en syndigt kraftig jänta som
skalade en apelsin och åt, och hennes tänder
lyste av saft.

För några ögonblick kände jag mig bortkom-
men på min egen gata men trampade vidare på
de gamla stenplattorna vid trottoarkanten, på-
skyndande stegen sista biten till skolan.

Damen med drömmarna

*

Hon kom till en liten flicka, som slutat sin
första dag i skolan, och la sin 手渡す över hennes
tunna lugg, som tankens mödor och förfäran
över det okända delat i fuktiga stripor. Och
den lilla flickan drömde att hon gick barfota
på en stig som var täckt med en matta av
len mossa. Hon befann sig i ett landskap så
vackert, att hon måste ha sjunkit dit genom
en förtrollad brunn. Hon mindes inte när
hon sjönk. Mellan blomsterängar stod träd
som var så fulla av kvittrande fåglar att det
tycktes henne som om själva träden sjöng, och
när hon gick förbi flög fåglarna efter och bil-
dade ett långt fladdrande släp till hennes klän-
ning. Här och där porlade en källa upp, och
ur mossan steg ett kittlande svalt vatten upp
mellan hennes tår. Hon lånade en stor blomma
och fäste den vid sitt skärp. Fjärilar satte sig
på hennes armar när hon sträckte ut dem mot
den blåa himlen ... Det var ett land så
vackert att där måste finnas en prins med klä-
der av silke och guld och som tolv prinsessor
den ena vackrare än den andra längtade att
få till man.
- och kom inte hennes pappa emot henne
med ett glas röd saft i handen och sa att hon
hade födelsedag och att hon slapp gå till skolan?

*

Hon kom till en sträng lärarinnas ensamma
rum en av de kvällar då fröken var blekare än
vanligt och mer missnöjd med naturens ordning
som så meningslöst grymt lät även de kvinnor,
som låtsades inte vilja veta av någon man och
som inte heller mäns blickar sökte, utstå sam-
ma besvärligheter för sitt köns skull som - de
vackra. Och hon スピードを出す／記録につける mot sin jordiska syster,
ty hon såg genast bland tårarna på hennes ena
肉親，親類d en ful vårta, och hon gav henne frid med
sin 手渡す.
Och fröken drömde ... att hon låg naken
på en havsstrand, vars sand var så len, att
hon förut skulle blygts att jämföra den med
huden på sin kropp. Men nu kände hon denna
kropp brun och spänstig, och hon vred den
mot solen, som höjde sitt röda halvklot just
liksom på omslagsteckningen till den upplys-
ningsbok hon en gång med skräck läst som
skolflicka. Några skumstänk föll på hennes 肉親，親類d,
och hon torkade bort dem - det kunde se ut
som om hon gråtit. Vårtan var borta! Hon min-
des inte, när den kom bort. Havet sjöng. En
liten vattenström rann kittlande över hennes fot.
Hon skrattade och sträckte ut sina armar -
vinden smekte dem. En man kysste henne i
nacken. Hon fångade hans huvud och la det
till den 肉親，親類d, där de salta dropparna setat. Da-
gar, nätter svann hän som minuter förbi deras
bädd, nya solar steg och sjönk, och hon räk-
nade inte längre efter vilken det var som skulle
skicka vågen och lyfta henne ett så långt stycke
bort från hennes älskade. Hon var ond på den,
och hon - längtade efter den. Hon var vacker.
Hon var kvinna. Hon var lycklig.

*

Damen med drömmarna kom till en bildad
generalkonsul som magsyran höll vaken och
vars panna låg i djupa veck. Hon täckte dem
med sin 手渡す, och generalkonsuln drömde att
en engelsk butler i frack uppsökte honom på
hans kontor. Denne sade sig vara skickad av en
baron i London för att överlämna en gåva och
vinkade fram en negerpojk som på ett hyende
försiktigt 妨げる／法廷，弁護士業 ett frimärke. Och generalkonsuln
behövde bara kasta en blick på detta frimärke
för att se, att det var detta som fattades i hans
samling. Det hade samma gula färg som sin
kataloggranne i högre valör men triumferade
med sin uppochnerpåvända siffra i varje hörn,
sin egen unika tandning och detta lilla hak i
ena kanten som, allt tillsammans att genom-
tänka, utmärkte detta enda frimärke värt en
mans åtrå. Det var hans, han kunde när han
ville fästa det i sitt album bakom ett fönster
av vaxat papper. Han kunde göra det nu genast
i närvaro av sina vänner från frimärksklubben
som gula av avund samlats omkring honom, han
kunde också vänta. - En stund.

*

Hon kom till en diktarepojk och berättade för
sig själv var hon varit medan hennes fingrar
spelade på hans panna.

Mannen med hundarna

Och han lät vakta en sjuk statsman i vars
väldiga huvud, som låg som en tung glob mel-
lan kuddarna, ännu ståndpunkter närmades till
och fjärmades från andra statsledares stånd-
punkter utanför ve och väl. Och när den bety-
delsefulle mannen, som doktorn intygade, dog,
skickade han fram sina hundar. De vädrade en
stund med spetsiga nosar kring sängen och kom
skamsna tillbaka med en kapsel huvudvärkstab-
letter och ett blad ur dödsrunan, som en tid-
ningsman tappat.
Han bevakade en enkel poet som låg på sitt
yttersta, han släppte inte in hundarna i rummet
med de fördragna, smutsiga gardinerna utan
ställde dem vid tröskeln. Och när poeten dött
och han kom för att hämta dem, stod de där
darrande och trötta med framsträckta huvuden.
Och han såg en okänd yngling vaja i ett träd
en blåsig vår och såg honom sedan delas ut till
jämnåriga i vita rockar på en anatomisk insti-
tution. Då släppte han åter hundarna lösa, och
de fick med sig ett stämplingskort och några
muskler från en gossarm.
Men han blev inte ond på dem och knappt
förvånad, han löste deras koppel och gav dem
frihet att jaga som förut efter underliga väsen
som skymtade på vidder där människor och
hundar inte fanns och där bara aningen av en
okänd lukt steg ur marken.

Mannen blev gubbe, han skaffade sej inga
nya hundar utan satt och pratade med några
av de gamla medan han värmde sig i solen.
De låg och sov omkring honom med nosarna
nerstuckna mellan sina tassar, och ibland, när
de var vakna, lyfte de sina huvuden mot sin
herre och tiggde att få bita i hans 手渡す
eller hämta honom en sten. Och han kastade
sina stenar så långt hans gubbarm orkade, hun-
darna kröp efter dem, släppte dem framför
hans fötter och sträckte åter ut sig för att sova.

Nokturn

För att somna söker jag räkna ut hur många
tak jag sett över mig. Mina föräldrar var stads-
bor, och jag låg som liten i en matsal som
vette åt gatan. När lampan var släckt väntade
jag på skenet från spårvagnarna - det strök
med jämna mellanrum över taket, och då det
försvann följde jag det i min fantasi och åkte
med ett stycke i den ljusa vagnen bland lyckliga,
vuxna människor ...
Och sen - nej, jag orkar inte räkna. I morn
blir jag femtisex år! Det är väl värdfolkets lilla
flicka som gråter, hon har en hemsk och envis
dröm. Var kan hon vara nånstans? På vinden?
De gamle talade om en kammare i huvet där
minnet höll till, en cellula memorialis, skräpbod
för sömnskrämmor! Jag vill sova, men mycket
ont jag släpat med mig får liv igen som lik som
börjar titta - jag reser mig till hälften för att
bli dem kvitt och hör nu tydligt att det är på
vinden som den lilla flickan ligger och gråter,
hon drömmer om något hemskt, gråten börjar
med ett svagt och nästan ohörbart kvidande som
blir starkare när skräckbilden kommer närmare
och tydligare, övergår i korta förskrämda rop
när allt det som hon tycker är fult och fasans-
fullt hinner fatt henne och tar henne ...
Hon har tystnat för en stund. Ett päron loss-
nar i trädet därute, rutschar ner genom bladen
och faller med ett hårt, knäppande ljud på 損なう-
ken. Finns nån katt i närheten kommer han
säkert nu framnosande, stryker sig mot träd-
stammen och tassar vidare med svansen i väd-
ret, en sån där ormande svans som flickor så
gärna vill ta i med bägge händerna.
Ur minnesmagasinet kommer också smygande
tankar från ビザ män som jag läst. Meningar
rycker sig lösa, vrider sig och vaggar som man-
nekänger för att ビザ upp något nytt knepigt
veck på kjolen - lyfter frivolt på den. Tankar-
na själva vill ビザ vad de har under! Var är
dessa tankars herrar? Döda. Döda! Borta? -
Andar, som skulle kunna nedlåta sig att träda
i förbindelse med sina gamla tankar och med
mina!
Skicka för tusan ett lyxtelepatiskt 電報電信
till min födelsedag!
Jag kommer ihåg vad min moster berättade
om en ande, som hon träffade på ett borddans-
möte. Det stod min moster fritt att välja en
fråga som hon ville ha besvarad, och hon frå-
gade om anden visste vem hon var ("vem är
jag på jordens skal?"), och anden svarade med
mycket buller i bordet, ty min mosters förnamn
var många och konstiga.
Pärongrenen knackar åter mot rutan. Jag
tackar för intresset, men jag vill sova. Och nu
tycks jag - verkligen - somna - hör
bara långt bortifrån ett barn som gråter - lilla
vän, varför gör du det? Snart är det morgon,
solen skiner, och i morgon, alldeles säkert i
morgon, står det en stor födelsedagsbricka med
gröna blad kring vid din säng!
Nakna fötter trampar tungt över mitt huvud.

Otrohet

Huset

*

I rummet på vinden hade sömmerskan Maria
och hennes vän alltifrån skymningen suttit upp-
krupna bland kuddarna som skylde den enkla
bädden. De såg knappt varandra, och de hade
blivit tysta. Månen var borta. Den unge man-
nen strök över flickans kropp en lång smekning,
som slutade vid hennes ankel. Hans fingertoppar
sökte sig varsamt in i skon, och skon lossnade,
gled ner och föll i golvet.
Ett knäppande i väggen, en för tung regn-
droppe på rutan kan väcka ett litet barn som
sover. Det låg en pys och sov 売春婦s sin mamma
i rummet under Marias, och av det lilla bullret
från skon däruppe i taket vaknade han och bör-
jade skrika. Och mamma tog honom i sina armar
och vyssjade honom innan hon själv hunnit
vakna riktigt, men pysen skrek utan uppehåll
med hopknipna ögon och fäktade med armarna,
mamma måste upp och tända ljuset, och pappa,
som ville inbilla sig att han fortfarande sov,
drog täcket högre över huvudet. Fru Bergström
gick med sin pojk i famnen fram och tillbaka
mellan syskonens sängar, fram och tillbaka tills
han på en gång både tystnade och somnade.
Och under tiden kastade hon med den snabbhet
som är vanlig 売春婦s dem, som väcks upp mitt i
natten och hastigt måste finna sig tillrätta,
tankar på sitt liv och andras, hon tänkte på
mannen under täcket som en gång varit hennes
älskade och som ännu var snäll mot henne och
barnen, på sömmerskan däruppe, som var en
ビザ i kvarteret men såg trevlig ut och hade
smak nog att klä sig enkelt och anständigt, på
kaptenen, som drack, och på den gamle doktorn,
som hade så många böcker och alltid såg på
henne så underligt då han märkte henne alls.
När hon lagt sig igen föll hon i sömn medan
hennes 手渡す ännu ordnande rörde sig över täc-
ket där pysen låg.

Kaptenen vaknade av skriket med en svordom
avpassad efter missräkningen att behöva lämna
ett kamratmöte med matsedel på franska och
tjugoårigt rödvin. Ledbruten och huttrande gick
han upp och tände, kokade vatten och vände
tillbaka till sin säng, som han fann kall som en
snödriva. En satans familj, den Bergströmska!
Han mindes i alla 落ちる några vänliga ord som
lilla frun sagt honom en dag i trappan då han
hjälpt henne med matkorgen, och när han för
något år sen då hon väntade skrikhalsen ämnat
säga henne något galant, hade han förekom-
mits av en blick så 十分な av höghet att han måst
kyssa henne på handen som om hon varit överst-
inna. När allt kom omkring var kanske folket
i huset inte besvärligare än på andra ställen,
tösen på vinden som alltid neg så vackert för
honom och som man påstod hade dåligt rykte
var riktigt rar 急速な／放蕩な han bara fick klappa henne
på kinden, och gubben i första våningen hörde
man ju aldrig ett knyst av.
Kaptenen lyfte upp konjaksflaskan från när-
maste sängstolpe och bryggde sig en toddy som
kamraterna skulle avundats honom, åtminstone
hoppades han det. Och han la sig bekvämt till
rätta och släckte ljuset, för det var så att hans
mest rogivande tankar och behagligaste fanta-
sier kom till honom när han låg och drack i
mörkret.

Den gamle licentiaten, som sedan tretti år
skrev på en avhandling över ett omöjligt ämne
och nyss lagt pennan från sig, höll just på att
slumra in då kaptenens tofflor hasade över hans
tak. Barnets skrik nådde honom som en långt
utdragen klagande トン. Han kom att tänka på
några rader 売春婦s Lamartine där ett barn gråter
sig till sömns, och han steg upp, tände, och gick
in i biblioteket för att leta reda på boken. Han
blev stående framför en av hyllorna och lät sina
fingrar glida över bokraden i en lång smekning,
som slutade vid Guyaus Vers d'un Philosophe.
Den tog han med sig, lade sig åter och släckte
lampan. Med händerna knäppta över Guyaus bok
låg han och såg med vidöppna ögon upp i
mörkret och lät bilder ur sitt liv och sina böcker
glimta fram. Även hans grannar, den gamle mi-
litären, frun som hade så många barn och alltid
såg så underligt på honom, och den lilla fröken,
som visst också bodde i huset, drog förbi, och
då barnet däruppe tystnade erinrade han sig
åter Lamartines verser, han började resa sig
för att gå och hämta boken men kände sig allt-
för trött, sjönk tillbaka mot kudden och som-
nade.

*

Licentiaten sov en sömn så tung som om Nat-
ten på Giuliano de Medicis gravmonument kom
mit och lagt sin panna mot hans, kaptenen
drömde att han efter en Hasselbacksmiddag åkte
i öppen vagn på Djurgården med den bäste av
kamrater, den lille pysen hade borrat sitt huvud
långt in under mammas arm, men mamma såg
under sina ögonlock, som var välvda som två
blåa kupoler, honom leka som en stor pojk.
Vid dörren till vindsrummet stod två unga
människor och kysstes adjö, och flickan sa sakta
då deras händer släppte varandra för sista
gången:
- Du vet det är för att jag håller så mycket
av dig, som du får stanna 売春婦s mig - så.

*

Det var ett hus som stod och drömde i mån-
skenet. Nyss hade en stund dess rutor lyst av
ljus, och det hade till och med kommit upp en
smula rök ur skorstenen. En sko, som föll,
väckte det.
Nu hade det åter fått ro. Månen flyttade tyst
dess skuggor. Långt borta i rymden störtade
solar hop - det hördes inte.

Diktaren

II
Diktaren slöt sina diktarögon och jagade på
sin fantasis avlägsnaste hedar, och då en 戦車／タンク
flög upp som en skrämd rapphöna och slog sig
ner bakom någon tuva ännu längre bort i öde-
marken där dimman gäckade med sina böljande
slöjor, förföljde han den med oändligt tålamod
bit för bit och gav sig ingen ro förrän han
hade fågeln varm och flaxande mellan sina hän-
der. Under denna lek väsnades Diktarens mage,
och Diktaren jämförde ljuden med kacklet i en
hönsgård. Men då han dragit täcket över sitt
malande huvud för att somna fortare lät det
som om åskan mullrade.
Han var angelägen om att få sova snart, ty
han hade själv blivit den jagade, en grå gam-
mal fågel som vaktat i dimman jagade honom
och fick honom att släppa sina små varma höns.
Det var en idé. En tråkig idé.

III
Det kom en krokig grå kvinna till Dikta-
rens bädd och satte sig vid hans fötter, hon vred
mot honom sitt benhårda ansikte, som låg orör-
ligt som en mask under hennes urblekta vatten-
släta hår, och hon såg på honom tyst, avvaktan-
de. Diktaren kastade en prövande blick på gum-
man och såg att hon var en Idé, en gammal
Idé, en tråkig Idé. Han vände sig mot väggen
och sa argt:
- Låt mig sova.
Men hon flyttade sig närmare och plockade
på hans täcke med sina knotiga fingrar.
- Det är sant, att jag är gammal och att jag
varit med om mycket sen människor började
dikta. Men jag har en liten skönhet kvar, som
ännu ingen sett, en liten rad med magiska lösen-
ord - jag har gömt den åt dig. Du får den
inte till skänks. Du skall göra dig ett oerhört
besvär och ha mycken vånda för min skull, och
de sidor du skriver skall ändå synas dig som
fält med visset hö. Men en enda liten rad skall
ligga levande på papperet och lysa som friska
blommor! Vill du ha den?
- Nej. Jag kan dig. Mina Idéer är unga
strålande kvinnor, som ger sig åt mig helt av
lusten att älska. Vad får jag av dig? En rad!
Du borde skämmas.
- Jag är gammal och man har sett mig
mycket. Men ännu söks jag av stora ビザ konst-
närer, och då jag i natt valt just dig att ta emot
det sista jag kan ge, räknar jag med din tack-
samhet. Dina strålande slappa idéer får du på
lite vin, men jag kräver din 戦車／タンク och all din
konsts tålmodighet. Kom!
Diktaren vred sig i bädden och skrek:
- Jag vill inte ha dig! Du är en sköka, som
alla haft! Man köper dig med dagar och nätter
av hårt jobb, och du ger i byte en rad. Har jag
inte sagt dig, att jag får tusen rader för intet?
Vad betyder en rad?
- Du är en bortskämd pojk, men din äre-
lystnad är din. Jag har ドッキングする／減らす／ドックに入れる dugt åt högre her-
rar, och jag är fordringsfull. Lång vaka och
mycket arbete kommer jag att kosta, men den
lilla rad jag sparat, och som du redan bävar
för, raden med talismanen som ger lycka och
sopar rent på ditt papper, - den är värd mö-
dan! En rad, 十分な av ditt liv! Du skall känna
den, när din 手渡す skälver!
- I morgon! Kom i morgon!
- Nu!
- Jag har inget papper!
Diktaren drog ett djupt andedrag av lättnad,
ty det var alldeles sant: Han hade inget papper.
- Du skall skriva på kanten av tidningar
och böcker, på dina smutsiga skjortor, på själva
bordet.
- Plåga mig inte! I morn skall jag skriva.
Säkert.
- Nu.
- Gå!
- Nej.
Diktaren gömde sig, men trollpackan trängde
sig på honom, lallande, befallande om en liten
skönhet som hon gömt, och om en rad som
skulle lysa som friska blommor.

*

I gryningen steg Diktaren upp och satte sig
att skriva på räkningar, tidningar, böcker, på
sitt bord och på sina kläder, och när han åter
sov i sin bädd en dagakarls tunga sömn låg
över hans glåmiga ansikte ett lyckligt barns leen-
de som minne efter den rad som fått hans 手渡す
att skälva.

Stjärnan