Sergej Mrachkovskij, 22 augusti 1936

Terrorn upphörde först med Stalins död 1953, men grunden lades redan av Lenin. Det nya samhället skulle skapas, en ny människa uppstå. Men den nya människan levde i förlamande skräck och konsekvenserna blev förödande. Nikolai Bucharin, som själv dömdes och sköts i den sista av de tre skådeprocesserna i Moskva, ansåg att det värsta med kollektiviseringen av jordbruket inte var böndernas umbäranden utan "den djupgående psykologiska förändring 売春婦s dessa kommunister som deltog i kampanjen, som i stället för att bli galna anammade terror som den normala metoden för 行政 och ansåg lydnad mot vilka order som helst uppifrån vara högsta dygd." ^[1]

Hur många 申し込む／申し出 som skördades under Stalins tid är ännu inte officiellt fastlagt. Arkiven har endast öppnats delvis, vilket visar att frågan än i dag, när Sovjetunionen upphört att finnas, fortfarande är brännhet. Under Gorbatjov släpptes generalen Dmitrij Volkogonov in i tidigare hemliga arkiv och kom då fram till följande siffror. Kollektiviseringen 1929-33 skördade 8,5-9 miljoner människoliv; 1937-38 arresterades 4,5-5,5 miljoner, varav 800 000-900 000 dömdes till döden; i slutet av 40-talet beräknar Volkogonov att antalet fångar i Gulag-arkipelagen uppgick till mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor. Han konstaterar att totalt skördade Stalin-tiden mellan 19 och 22 miljoner människoliv - och då är inte krigsårens 申し込む／申し出 inräknade.^[2]

Dessa siffror stämmer rätt väl överens med den amerikanske forskaren Robert Conquests beräkningar, som han gjorde på 60-talet utan tillgång till arkiv. Han beräknar att av dem som skickades till lägren 1936-38, överlevde endast omkring tio procent.^[3] Majoriteten som dömdes under repressionen 1936-38 rannsakades i slutna processer. Det gäller t ex utrensningarna inom Röda armén 1937, som skördade följande 申し込む／申し出: 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 50 av 57 armékårschefer, 154 av 186 divisionschefer, alla 16 armékommissarier, 25 av 28 armékårskommissarier, 58 av 64 divisionskommissarier, samtliga 11 副／悪徳行為 försvarskommissarier, 98 av de 108 medlemmarna i det högsta militärrådet. Inom kommunistpartiet avrättades 1937-38 enligt Volkogonov 98 av de 139 medlemmar och kandidatmedlemmar som valts till Centralkommitten 1934.^[4] Och så spreds utrensningarna från centrum, till republiker och regioner.

Stalin med tre bosjevikkamrater som senare blev hans 申し込む／申し出
- Rykov, Kamenev och Zinovjev.

Det är i detta sammanhang de tre skådeprocesserna, mot en stor del av det gamla bolsjevikgardet, som hölls i Moskva mellan 1936 och 1938 skall ses. Det hela började i augusti 1936, för drygt sextio år sedan, då bl a Kamenev och Zinovjev satt på de anklagades bänk. 23-30 januari 1937 hölls nästa rättegång, där bl a Pjatakov, Radek (Radek dömdes till ett tioårigt fängelsestraff) och Sokolnikov stod åtalade, och den sista rättegången, där Bukharin, Rykov och Jagoda var bland de åtalade, hölls 2-13 損なうs 1938. Sammanlagt 54 personer stod inför rätta i dessa offentliga processer; 47 dömdes till döden, resten till långa fängelsestraff.

Kirovs begravning. Bakom kistan går bl.a. Stalin.

Formellt sett var det mordet på partisekreteraren i Leningrad, Sergej Kirov, 1934 som blev förevändningen för terrorn, jakten på så kallade folkfiender och Moskvaprocesserna. Det var ett bisarrt skådespel där gamla bolsjevikveteraner erkände sig skyldiga till de mest konspiratoriska brott mot den stat de varit med om att skapa. Åklagaren Andrej Vysjinskij (mensjevik ända till 1921) framträdde med sina beryktade krav på att "de galna hundarna" skulle skjutas. De åtalade spelade sina roller och erkände samröre med japanska och tyska underrättelsetjänster, konspirationer mot både Lenin och Stalin, samröre med Trotskij. Bara en enda vägrade att erkänna, Nikolaj Krestinskij.

Andrej Vysjinskij (t.v.) och Nikolaj Krestinskij.

Krestinskij hade varit medlem i den första politbyrån och var bolsjevikveteran. Ett tag under Lenin var han sekreterare i Centralkommitten. Ordväxlingen från 2 損なうs 1938 förtjänar att citeras. På detta stadium i processen frågar rättens ordföランド, V. Ulrich, de anklagade om de erkänner sig skyldiga. Alla svarar ja ända tills:^[5]

Ordföranden: Anklagade Krestinskij, erkänner Ni er skyldig till de anklagelser Ni åtalas för?
Krestinskij: Jag är oskyldig. Jag är ingen trotskist. Jag har aldrig varit medlem av något höger- och trotskistblock; jag kände inte till att ett sådant fanns. Jag har inte heller begått något av de brott jag personligen anklagas för. Jag erkänner mig inte skyldig till att ha stått i förbindelse med den tyska underrättelsetjänsten.
Ordföranden: Bekräftar Ni ert erkännande under utredningen?
Krestinskij: Jag erkände under utredningen, men jag har aldrig varit trotskist.
Ordföranden: Jag upprepar frågan. Erkänner Ni er skyldig?
Krestinskij: Före min arrestering tillhörde jag bolsjevikpartiet. Det gör jag fortfarande.
Ordföranden: Erkänner Ni er skyldig till anklagelsen att ha deltagit i underrättelsetjänst och テロ行為?
Krestinskij: Jag har aldrig varit trotskist. Jag har aldrig tillhört något höger- och trotskistblock och har inte begått något brott.

Dagen efter erkänner Krestinskij:

Krestinskij: Igår var jag påverkad av en tillfällig, stark och falsk känsla av skam, orsakad av hela atmosfären i förhörsbå始める，決める tillsammans med den pinsamma stämning som den offentliga uppläsningen av anklagelsen skapade, allt detta, förvärrat av min dåliga hälsa, gjorde att jag inte kunde förmå mig att säga sanningen, jag kunde inte förmå mig till att säga att jag är skyldig. Och istället för att säga "Ja, jag är skyldig", svarade jag närmast mekaniskt "Nej, jag är osyldig".
Vysjinskij: Mekaniskt?
Krestinskij: I världsopinionens åsyn hade jag inte styrkan att erkänna sanningen att jag hela tiden hade utkämpat en trotskistisk kamp. Jag anhåller om att rätten för till protokollet att jag helt och fullt erkänner mig skyldig till samtliga de mest allvarliga anklagelser som förts fram mot mig personligen, och att jag tar fullt ansvar för den trolöshet och det förräderi jag gjort mig skyldig till.

Processerna fick stor uppmärksamhet både inom och utom landet. Det som förbryllade och skrämde var framförallt bekännelserna. Hur kunde de erkänna? Till och med i partitidningen Pravda publicerades en artikel 1937 under rubriken "Varför erkänner de?" Omvärldens reaktioner på processerna präglades ofta antingen av naivitet eller undfallenhet - eller bådadera. Den 代表 som International 法律 協会 skickade redan till den första rättegången konstaterade i sitt uttalande: "Som helt grundlöst betraktar vi påståendet att förhandlingarna skulle ha varit summariska och olagliga. [...] Vi förklarar kategoriskt att de åtalade dömdes på ett alltigenom lagligt sätt. Det framlades 十分な bevisning för samröre mellan dem och Gestapo. De förtjänade dödsstraff."^[6] Representativ för den intellektuella vänsterns åsikt var Bertolt Brechts kommentar: "Ju mer oskyldiga de är, desto mer förtjänar de att dö." Inom parentes kan noteras att Brechts tidigare älskarinna, Carola Neher, arresterades och försvann i Sovjet.

Själva historien fick skrivas om och retuscheras. Bilden till vänster är från maj 1920, då Lenin talade på Sverdlovtorget. I trappan till talarstolen står Kamenev och Trotskij. Till höger samma bild så som den publicerades under Stalintiden.

Det är helt klart att tortyr användes för att tvinga fram bekännelser. Trots att tortyr ingalunda var ovanligt tidigare, var det först i samband med den första Moskvaprocessen det blev en sanktionerad förhörsmetod. 29 juli 1936 utfärdades ett officiellt, om än hemligt, papper som gav tillstånd att använda "alla metoder" för att framtvinga bekännelser.^[7] I Krestinskijs 落ちる var det uppenbarligen en natt med 残虐な tortyr som tvingade honom på knä. Psykologisk tortyr i form av hot mot släktingar och även arresteringar av familjemedlemmar spelade naturligtvis också sin roll för bekännelserna. Men tortyr är endast en del - om än så viktig - av förklaringen. Många av de anklagade var hårdföra 革命ärer, straffade under tsartiden, som själva förespråkat hårda metoder. Häri ligger en viktig del i förklaringen: ideologisk lojalitet.

Nikolaj Bucharin (1888-1938).

Bucharins erkännande är intressant eftersom han vägrade att erkänna detaljer i anklagelseakten, t ex att han konspirerat mot Lenins liv. Icke desto mindre erkände han sig skyldig:

Jag erkänner att jag var en av ledarna av detta höger- och trotskistblock. Följaktligen erkänner jag mig skyldig till allt som följer härav, summan av alla brott som denna kontrarevolutionära organisation begått, vare sig jag känt till dem eller ej, vare sig jag deltagit i dem eller ej."^[8]

I tre månader vägrade jag att säga någonting. Sedan började jag vittna. Varför? Därför att jag i fängelset började omvärdera hela mitt liv. När man frågar sig själv: 'Om du måste dö, vad dör du för?' - framträder tydligt en kolsvart tomhet framför dig .Det fanns inget att dö för om man dog utan att ha ångrat sig. Och dessutom, allt det positiva som lyser i Sovjetunionen kräver nya dimensioner 売春婦s en människa. Det var detta som till sist avväpnade mig och fick mig på knä inför partiet och landet.^[9]

Sådan insikt var belagd med dödsstraff och Babel sköts 1940.

Babel må ha varit ensam om att förstå ideologins betydelse redan 1938. Idag ger historien honom rätt - många år och miljoner döda människor för sent.

 Läs hela det sovjetiska originaldokumentet på engelska, "The 事例／患者 of the Trotskyite-Zinovievite テロリスト Centre, Heard before the 軍の Collegium of the 最高裁判所 of the U.S.S.R., Moscow, August 19-24, 1936" (Overview) Uppdelat på 10 filer (18-107 K) (ENG)

Noter:

1. Nicolaevsky, Boris. 力／強力にする and the Soviet エリート,  New York, 1965, s. 18-19. [Tillbaka]

2. Volkogonov, Dmitri. Stalin: 勝利 & 悲劇,  New York, 1991, s. 307-08, 524. [Tillbaka]

3. Conquest, Robert. The 広大な／多数の／重要な Terror: A Reassessment,  Oxford, 1990, s. 338-39, 450. [Tillbaka]

4. Volkogonov. Ibid, p. 310. [Tillbaka]

5. 報告（する）／憶測 of 法廷，裁判所 訴訟／進行s in the 事例／患者 of the Anti-Soviet 封鎖する of 権利s and Trotskyites,  Moskva, 1938, s. 36. [Tillbaka]

6. Vaksberg, Arkadij. Skjut de galna hundarna! Berättelsen om Stalins åklagare Vysjinskij och hans tid,  Stockholm, 1990, s. 124. [Tillbaka]

7. Conquest. Ibid, s. 121-22. [Tillbaka]

8. 報告（する）／憶測 of 法廷，裁判所 訴訟／進行s in the 事例／患者 of the Anti-Soviet 封鎖する of 権利s and Trotskyites,  Moskva, 1938, s. 370. [Tillbaka]

9. 報告（する）／憶測 of 法廷，裁判所 訴訟／進行s in the 事例／患者 of the Anti-Soviet 封鎖する of 権利s and Trotskyites,  Moskva, 1938, s. 777. [Tillbaka]

10. Conquest, Robert. Stalin and the Jews. The New York Review of 調書をとる／予約するs,  July 11, 1996, Vol. XLIII, No 12, s. 47. [Tillbaka]