|
このページはEtoJ逐語翻訳フィルタによって翻訳生成されました。 |
|
|
| |
| Kvinnlig trubadur på 1200-talet: Condesa de Dia | ||
av Karl-Erik Tallmo | ||
|
NÄR DORIS LESSING skapar grundstämningen i sitt senaste verk, "Love, again" (se Merete Mazzarellas recension), gör hon det med hjälp av Cèzanne. En affisch med hans "Mardi gras" hänger på väggen över huvudpersonen Sarah Durhams ordbehandlare.
Och när hon anslår tonen för denna roman om kärlek som återerövras sent i livet, så låter いっそう少なくing Sarah lyssna på en bandinspelning med musik och poesi av någon som kallas grevinnan Dié - som levde för 800 år sedan.
Åhå, en gammal bekant. Det här måste vara frågan om Condesa de Dia, den mystiska katalanska kvinnliga trubaduren, som jag läste och skrev om i slutet av 70-talet.
Oftast var ju trubadurer män, som levde i Sydfrankrike eller norra eller östra Spanien, från ungefär slutet av 1000-talet till slutet av 1200-talet. De besjöng den höviska kärlekens nöjen och plågor. Namn som Bernart de Ventadorn, Guiraut de Borneilh, Raimbaut de Vaqueiras, Raimon de Miraval ... listan kunde omfatta ytterligare drygt 700 namn. Trubadurerna kom från alla samhällsskikt, och det fanns också ett fåtal kvinnor - trobairitz.
Den höviska kärleken var snarast en eufemism för äktenskapsbrottets förbjudna passion, och att lovsjunga denna livsstil var säkert riskabelt för en kvinna, i synnerhet om hon var gift. Och Condesa Beatrix de Dia var gift.
För övrigt vet man mycket litet om henne. Troligen levde hon under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal i Katalonien i norra Spanien.
Av trubadurernas sånger finns ungefär 2 500 texter bevarade, men bara cirka 250 melodier, oftast noterade i fyrlinjiga system. Denna notation fastställer tonhöjden, medan den rytmiska tolkningen får bli föremål för musikvetares kvalificerade gissningar.
Några av Condesa de Dias texter har bevarats, t.ex. "Estat ai en greu cossirier" (Ned i djupaste svårmod störtades jag) och "Ab joi et ab joven m'apais" (På glädje och på ungdom jag mig när). Men bara en text har räddats till vår tid med musiken i behåll. Det råkar vara just den som Sarah Durham lyssnar på i romanen:
Jag måste sjunga även om jag inte vill det: På originalspråket lyder dessa rader:
A chantar m'er de so q'ieu no voldria,
Kanske är det inspelningen med gruppen Hesperion XX, med den katalanska sångerskan Montserrat Figueras, som Sarah lyssnar på. Den LP:n utgavs 1979 i "Reflexeserien" ("Cansós de Trobairitz", EMI 1C 065-30 941 Q, i dag finns den på CD: EMI 763 41 72). |
© Copyright Karl-Erik Tallmo.